Ut ur diket, på väg till något nytt.

Uppryckt och tillbaka, fan kan inte grotta ner mig så in i helvete som jag håller på med, tagit mig i kragen och är nu tillbaka igen.
Fy fan vad det är jobbigt att hamna där nere, alltid lika jobbigt att ta sig tillbaka. Skall erkänna att jag är rädd som fan, rädd för att inte veta vad som väntar, rädd för att vara ensam, rädd att inte klara mig, ja så håller det på, men nu är det dags att ta tag i saker och reda ut livet. Vet att hon inte vill ha mig mer, bara till att acceptera, gå vidare och leva mitt liv, utan henne.

Skall sluta älska henne, skall fan ta mig klara det, att hon skall vara så jävla vacker och åtråvärd gör inte saken direkt lättare för mig. Att man får upp hennes bild i varje tanke, varje plats man besöker, varje situation som man hamnar i förenklar ju inte heller saker och ting. Det är det som blir min största utmaning, att få bort henne ur mina tankar, bort från mitt hjärta och själ.

Men jag skall klara det, jag vet att jag har det inom mig, jag vet att jag kan, jag vet att jag är på väg, trillar bara ner i diket ibland, men det är väl naturligt.