Aj, ensam.

Jag fungerar inte längre, jag orkar inte mer, allt är bara helt åt helvete nu. Kan inte ens glädja mig åt mina barn, kan inte ta mig för något, nu är jag på botten. Jag har ont hela tiden, mitt huvud är fyllt med tårar, men ögonen är torra, allt är borta, allt är tomt. Jag vill inte detta, jag vill vara med dig, men du vill inte med mig. Fan detta är så jävla svårt, att se dig hela tiden att känna din lukt, din andedräkt ditt tal, det smärtar mig. Kom tillbaka till mig, lämna mig inte.

Varför skulle jag träffa dig den höstdagen för 8 år sedan, varför började vi att älska varandra då när du inte kan göra det nu? Jag behöver dig, jag kan inte finnas utan dig, jag hatar dig! Men det är inte sant, jag älskar dig mest i hela världen, finns ingen som du.
Orkar inte ens att skriva mer, fastän att det brukar få mig att må bättre, men det fungerar inte heller längre.
Du min fru, varför?