Nu känner jag att det är dags att släppa den första fasen, "Uppvaknandet: marken försvinner under mina fötter.", frågan är bara hur nästa fas ser ut. Anser själv att jag vaknat upp, att jag är medveten om vad som händer och har hänt, med det sagt så är jag på långa vägar inte ur min kris. Dit är det låååångt kvar, men som sagt det är iaf dags att komma till nästa fas, fan undrar bara vilken etikett jag skall sätta på den.
Vi får se, börjar nog med det i morgon, blir på kvällen då. Vet ju hur jävla dåligt man mår på morgonen. I morse grät jag från slutet av fyra tills runt tio. Till och från var jävligt liten då, fan hatar morgonen, får nästan ångest av att gå och lägga mig, vet att då är det inte långt kvar tills jag mår dåligt igen.
Men idag har ändå varit en givande dag, har funnit andra människor i liknande situation som jag själv, där alla har kommit olika långt. Vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till det då jag precis har dykt in i skiten medan andra varit där jävligt länge, fan vet om jag orkar det.
Saker du inte vill höra, men som jag kan intyg är sant. Det blir bättre. Smärtan kommer mer sällan, hjärnan börjar kunna fungera normalt och man börjar förstå att det finns ett nytt liv att börja på.
SvaraRaderaJag jämförde det tidigt med att skriva eller läsa en bok. Man har under så många år fyllt boken med roliga saker, och helst skulle man vilja fortsätta fylla den med mera handling. Men rätt som det är finns det inte längre något att fylla den med, den måste avslutas.
Och istället måste man börja skriva på en ny bok. Den gamla ska stå i bokhyllan, och ibland kan man kika i den. Men det är den nya boken man måste fokusera på och fylla med innehåll. Vad vill du att din bok ska innehålla?
Mellan två böcker kommer alltid ett stiltje. Man är fortfarande fängslad av den gamla boken, även fast den är slut. Och man vill inte påbörja en ny bok innan känslan har lagt sig. I det här fallet handlar det om att sörja det gamla, och att sörja färdigt. Sedan handlar det om att varva sorg och uppbyggnad, och med tiden kommer uppbyggnaden ta mer plats än sorgen.
Jag hoppas att du har någon du kan ringa till när världen känns för hemsk och verkligheten för tung att bära. Våga använda dig av dina vänner och våga anförtro din sorg till dem. Jag hoppas också att du har en professionell samtalskontakt som kan hjälpa och stödja dig i det här. Annars rekommenderar jag starkt att du tar en sådan kontakt.
Klämkäcka tips, jag är ledsen för det. Jag vet att det är skitjobbigt och det är helt normalt. Men inte roligt. Det är också helt normalt att börja läka. Men jag vill dela med mig av min erfarenhet av att det faktiskt kommer börja lätta.
Någonstans inom mig vet jag alla dessa saker, men då man lever i nuet och att det är nuet som smärtar så in i helvete är det svårt att förstå eller ens minnas att man mått eller kan må på något annat sätt än där man är nu.
SvaraRaderaJag har en samtals coach, fått genom jobbet. Vi har påbörjat mitt sorgarbete, men har fått lägga det lite på is eftersom jag fortfarande är inne i den mest akuta krisen, vilket gör att jag inte kan fokusera på dom uppgifter som jag måste ta mig igenom.
Till andra där ute som int fått/tagit hjälp ännu, eller känner att inget har fungerat, kan jag rekommendera att ni kikar in på http://www.sorg.se
Dina tips är inte alls klämkäcka, då du har gått igenom detta, så talar du ur ditt hjärta och genom dina erfarenheter. Jag är mycket tacksam till det.
Tack
/blogger