Tack igen för att ni finns och samlar upp mina spillror. Att ensam genom detta vandra är fan det värsta,
som tur är finns ni.
Tack , tack
lördag, februari 13, 2010
Runt halv tio.
Sitter i det runda rummet, ser saker som jag aldrig mer får följa.
Saker som jag sett fram emot, saker som jag längtat efter, dom är nu inte mer mina att se.
Fäller ett par tårar, längtar efter din famn.
Ledsen, smärtsamt och tomt, så känns det nu, vill inte detta, men en del av mitt hjärta vet ändock att detta är den enda vägen.
Att genom livet vandra med ständiga klumpar är för mig omöjligt, skulle inte klara av det. Mitt hjärta det smärtar då jag tänker på vad du ifrån mig berövat, borta för alltid, för alltid trasigt.
Förfallotiden för oss är inledd, kanske redan för längesedan med nu är bästföredatumet passerat, önskar att jag kunde göra något så att mjölken inte surnar, men inför det är jag maktlös.
Du är, var och kommer alltid att finnas djupt inom mig, förhoppningsvis så kommer kärleken till dig med tiden i mitt sinne blekna, så att jag kan få ro och chans till ny.
Fastän stundom en springa om hopp spirar inom mig vet jag att det är.
SLUT.
Sorg: Saker man inte vill höra
Var inte ledsen.
Ersätt förlusten.
Sörj i ensamhet.
Tiden läker alla sår.
Var stark.
Håll dig sysselsatt.
Ryck upp dig.
Tyck inte synd om dig själv. (Den är man matad med från mamma)
Ny dag nya tag.
Hade tänkt att ta cykeln och köra några mil, men efter att ha tittat ut så ångrar jag mig snabbt, snön yr och det blåser. Inte det bästa förhållandet direkt..
Men men, får ta och hitta på något annat, det e ju trots allt lördag, har fan aldrig längtat så mycket bort ifrån helgerna som jag gör nu. Shit att se Måndag som en höjdpunkt trodde jag aldrig. Men helt ärligt så är det så nu.
Känner mig inte så nedstämd idag som jag gjorde igår, men klockan är ju ganska tidigt och mycket kan hända. Vafan så skall jag inte tänka, visst fan kommer den dagen att bli kanon. Det e ju trots allt Lördag..
Såg att OS hade börjat, man kanske skulle orka palla sig till tv:n för att kolla in lite.
Nej just det ja, hade ju glömt: TV, dator och andra tidsdödande aktiviteter fungerar inget bra nu, det gör bara att mina tankar snurrar på ännu mer.
Skippar nog OS iaf.
fredag, februari 12, 2010
Hur.
Det är tufft att gå ifrån något som man varit tillsammans med varje dag dom senaste åtta åren. Det är tufft att bara säga hejdå och gå vidare. En helvetes smärta, nej fan inte ens det är rätt ord på känslan. Aj, vill inte, men inser att det inte finns en annan väg.
Men som sagt hur fan släpper man något som man haft varje dag dom senaste åtta åren?
Beats me, men förhoppningsvis så svalnar kärleken.
En sak som jag glömde berätta angående igår.
Stack som sagt iväg igår för att få lite egenterapi i bassängen och göra mina 40 längder i lugn och ro. Fan efter 3-4 längder så dök min samtalscoach upp, på min vänstra sida. Fan hade ingen aning om att hon bodde på samma ställe som jag. Skumt, kändes inte så bra, öppnar ju upp mig själv helt och hållet för henne, så dyker hon upp bara sådär.
Som att det inte räckte så dök även, grisen upp. Grisen är den som bär det mesta av ansvaret till min känslomässiga kollaps. Grisen hoppade i på min andra sida.
Fyyyy fan, höll på att gå åt, för i helvete jag var ju där av en anledning, att komma bort och slippa ha ont och tänka på skiten, då dyker dessa 2 personer upp, båda vilka är starkt knyta till min tillfälliga livs dekadens.
Jag i mitten och dom två på var sin sida. :(
Ja ja, det var bara att bita ihop och stirra in i kaklet och simma på, satte nog rekord. Sedan ville jag slacka lite i varmbadet, men då hade dom andra redan förflyttat sig dit.
Hmm ingen bra ide att ha mig där sittandes mittemellan coachen och grisen.
Ibland försätts man i dom mest konstiga situationer.
Ont igen
Ensam i huset som inte längre är mitt, ängslan gråt och skrik, paniken kryper allt närmre, vart skall jag ta vägen, ingen finns, ingen hör mig. Vill berätta, vill bli omhållen, vill känna att någon finns. Att du finns. Försent, fuck! Varför, vill inte vara ensam. Tror inte att jag orkar det.
Ensamhet suger, nu gråter jag igen, helvete oxå, varför kan inte allt bara vara bra igen.
det gör så jävla ont, vet inte vad som är värst, ditt svek eller att bli lämnad ensam.
Tillbaka in i pendeln igen.
Ensamhet suger, nu gråter jag igen, helvete oxå, varför kan inte allt bara vara bra igen.
det gör så jävla ont, vet inte vad som är värst, ditt svek eller att bli lämnad ensam.
Tillbaka in i pendeln igen.
torsdag, februari 11, 2010
Snart på väg till huset.
Nu skall man snart åka hem till sit FD hus. Känner redan pirret i magen, vill inte riktigt, men måste. Som tur är så skall jag inte stanna speciellt länge, skall ju iväg och simma. Men ändå känner hur ångesten håller på att krypa inpå en.
Dagen på jobbet har varit en av dom bästa på länge, har gjort en massa och kännt mig överraskande glad, men med vissa känslomässiga djupdykningar.
Men det är väl så den kommande framtiden kommer att se ut, fan tänkte på dom ca: 500 blomlökarna som jag satte i höstas, får inte se dom poppa upp. Det kan låta löjligt, men det är en fröjd att se sitt slit bära frukt. :(
Ja ja nu skall jag inte tänka på det, nu skall jag hem, tackla ångesten och sedan iväg och simma. Det skall bli skönt.
Hoppas jag.
Men ångesten gör sig ändock påmind.. (Jävla skit ångest!)
Ja just det, råkade be min mor att hjälpa till med lägenhetsletande, får ju en jävla panik bara av att sondera terrängen, så nu har hon lagt ett bud.. Hu hu hu, fan vet vad man får.. ;)
Strax efter tolv
Idag var det jobbigt så in i helvete! Men jag stod pall och sprang hela sträckan. Så jävla skönt nu så här efteråt, men trodde helt ärligt att jag skulle gå åt. Nu återstår endast 40 längder i bassängen.
Nu hos tatto-jack för att designa om lite, blir nog bra, resultatet får vi se på tisdag. Sedan tebax till jobbet för att utföra lite mer hjärndött jobb, men ibland e det skönt, speciellt i dessa tider då man har fullt upp med annat. Då e det gött att sysselsätta sig med att bara göra, och inte tänka. :)
Nu hos tatto-jack för att designa om lite, blir nog bra, resultatet får vi se på tisdag. Sedan tebax till jobbet för att utföra lite mer hjärndött jobb, men ibland e det skönt, speciellt i dessa tider då man har fullt upp med annat. Då e det gött att sysselsätta sig med att bara göra, och inte tänka. :)
Tidvis.
Spelas just nu & texten är så talande för hur jag känner mig just nu.
tid har förlöpt
dagar har gått
månen har vandrat sin väg
genom vitt och svart och grått
jag har saknat ditt skratt
jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland
och berätta om hur det går
det har tidvis gått bra
tidvis har skakandet lagt sig
ibland har jag vaknat på morgon
och gjort det jag ska
men jag har saknat din hand
har saknat din röst
ensamma dar har jag saknat ditt huvud
mot mitt bröst
somliga dar
tar jag in vad jag hör
det går kvällar ibland när jag inte
ens undrar vad du gör
det är ibland som förut
ibland har jag känt att jag duger
jag har hämtat och samlat ihop
nog med kraft att gå ut
jag ser dig fortsätta nu
med varsamma kliv
jag ser dina drömmar sakta lossna
från mitt liv
jag har saknat en vän
jag har varit på krogar och barer
det har hänt att jag ljugit och sagt
att jag måste gå hem
jag har saknat din röst
nu har du en ny
ännu okända nätter ruvar
i väntan på att gry
Text: Lars Winnerbäck.
Min playlist just nu.
- Thåström - Skebokvarnsv209
- STP - Core
- Stone Roses - The very best
- Sofia Karlsson - Svarta Ballader
- Regina Spektor - Begin to hope
- Raised Fist - Veil of ignorance
- The Raconteurs - Consolers of the lonely
- Portishead - Portishead
- Pink - Funhouse
- Miss Li - Dancing the whole way home
- Led Zeppelin - II
- Lars Winnerbäck - Daugava
- La Negra - La Negra
- Isis - Wavering Radiant
- In Flames - Soundtrack to your escape
- The Hives - The black and white album
- Hermano - Dare I Say
- Transport Leguage - Stallion Showcase
Ändrade värderingar.
OS om ett par dagar och jag kunde inte bry mig mindre.
Konstigt hur man på ett par dagar helt kan ändra sina värderingar.
Three little birds
Rise up this mornin',
Smiled with the risin' sun,
Three little birds
Pitch by my doorstep
Singin' sweet songs
Of melodies pure and true,
Sayin', ("This is my message to you-ou-ou:")
Singin': "Don't worry 'bout a thing,
'Cause every little thing gonna be all right."
Singin': "Don't worry (don't worry) 'bout a thing,
'Cause every little thing gonna be all right!"
Text: Bob Marley
strax innan sju.
Tebax på jobbet, ännu en natt som slutade i att man vaknade klockan 04:00.
Fan att det skall vara så svårt att sova, är ju trött!
Men men, idag blir det en massa möten, off till tatto studion, (skall ändra lite i min design), träna (Springa milen), efter jobbet så sticker jag till simhallen och simmar mina 40 längder.
Sedan hem till ångesten och mitt fd hus. Numera är man ju bostadslös.. ;)
Fan att det skall vara så svårt att sova, är ju trött!
Men men, idag blir det en massa möten, off till tatto studion, (skall ändra lite i min design), träna (Springa milen), efter jobbet så sticker jag till simhallen och simmar mina 40 längder.
Sedan hem till ångesten och mitt fd hus. Numera är man ju bostadslös.. ;)
Farväl.
Farväl min älskade, nu börjar resten utav resan.
Tillsammans har vi tagit oss så här långt, nu är det dags att vi släpper varandras händer och ensamma vandrar ut.
Mitt hjärta är krossat, min själ är mörk och alla mina tankar handlar om dig.
Du är fortfarande min stora kärlek, det är hos dig jag vill men inte kan vara.
Farväl.
Tillsammans har vi tagit oss så här långt, nu är det dags att vi släpper varandras händer och ensamma vandrar ut.
Mitt hjärta är krossat, min själ är mörk och alla mina tankar handlar om dig.
Du är fortfarande min stora kärlek, det är hos dig jag vill men inte kan vara.
Farväl.
onsdag, februari 10, 2010
Skilda vägar.
Nu är det bestämt, vi delar på oss. På ett sätt känns det skönt, fastän jag inte vill släppa taget. Det sköna i det hela är att vi har kommit till ett avslut, nu slipper man blint famla runt i dimman.
Får se om jag känner likadant imorgon, kanske jag kan ta mig till jobbet iaf. Idag blev jag inte så långvarig. Fick panik och drog.
Men iaf, Liljeholmen here i come.
Får se om jag känner likadant imorgon, kanske jag kan ta mig till jobbet iaf. Idag blev jag inte så långvarig. Fick panik och drog.
Men iaf, Liljeholmen here i come.
Runt tolv.
Vad fan är det som är så svårt egentligen? Man har satsat allt, man har gett bort det som är en mest kärt, gått på knäna för att klara av, bara för att 8 år senare inse att allt varit förgäves.
Eller har det varit det?
Allstå 8 år av ett liv är det mycket? Hur värderar man den tiden, beror det på när i livet, blir den mer/mindre värd rent tidsmässigt beroende på när i tiden perioden utspelar sig?
Eller spelar det ens någon roll.
Är det försent, försöker intala mig att det aldrig kan vara det. Men fan vet, i fallet med dom 8 åren är det ju försent, att rädda menar jag, eller att för den delen återskapa, gör om gör rätt.
Tanken på dom 8 åren blir gigantisk då man tänker på det som hänt under den tiden, en massa minnen som tillsammans utgör själva existensen för just dessa 8 år. Det kan kännas som en hel livstid utav minnen, nästan mer än som får plats i ett huvud. Iallafall så känns det så just nu.
Att försöka resonera sig ur känslomässiga stormar, kan fungera i en millisekund tills nästa storm kommer och man försöker igen, på nytt, på nytt.
Nej det går inte, enda sättet att komma vidare är att bearbeta sorgen, komma fram till kärnan och för sig själv erkänna att slaget är förlorat/vunnet, vilket det än nu må vara.
Svammel svammel svammel, just nu känns det ganska bra, värmer lite i skallen efter att ha sprungit den där milen, vet inte hur det blir i kväll, om jag skall ta mig till simhallen igen.
Fan igår simmade jag för första gången på en jäkla massa år, (mer än 8 iaf) 1km under 30 minuter. Fan 40 längder, snacka om enformigt, men fan så skönt, dom tankar, bilder och annat jobbigt som snurrar i skallen är som försvunna. Inget finns i mitt huvud förutom jag själv, ingen annan får plats just då.
Alltså en sak som jag brottas ständigt med är hur/om jag skall kunna förlåta svek.
I mitt fall, där livet (tidig ålder fram tills nu) ständigt har varit kantat utav svek, har gjort att jag höll hårt i min tillit och gav den inte till någon.
Tills en dag man hittade hem, då small det utav helvete fanfarer, trumpeter, fyreverkerier och en massa andra euforiska känslor.
Då lade jag hela mig själv i detta hem. 8 år sedan; PANG!!!! sviken igen, och denna gången utav en som jag själv valt att ge min tillit till.
Hur fan skall jag hantera detta nu?
Handligen till sveket kan jag förlåta, men inte sveket i sig självt.
Det är den frågan som jag brottas meed hela tiden, det är det mina bilder, tankar och kval handlar om.
Sova går inte, äta går inte. Det enda som fungerar just nu är jobb och träning.
Hmm en annan sak med, tycker att det låter ganska äckligt med att använda klister för att sätta ihop en fläskfilé.
8 år är en lång tid, men även kort.
Eller har det varit det?
Allstå 8 år av ett liv är det mycket? Hur värderar man den tiden, beror det på när i livet, blir den mer/mindre värd rent tidsmässigt beroende på när i tiden perioden utspelar sig?
Eller spelar det ens någon roll.
Är det försent, försöker intala mig att det aldrig kan vara det. Men fan vet, i fallet med dom 8 åren är det ju försent, att rädda menar jag, eller att för den delen återskapa, gör om gör rätt.
Tanken på dom 8 åren blir gigantisk då man tänker på det som hänt under den tiden, en massa minnen som tillsammans utgör själva existensen för just dessa 8 år. Det kan kännas som en hel livstid utav minnen, nästan mer än som får plats i ett huvud. Iallafall så känns det så just nu.
Att försöka resonera sig ur känslomässiga stormar, kan fungera i en millisekund tills nästa storm kommer och man försöker igen, på nytt, på nytt.
Nej det går inte, enda sättet att komma vidare är att bearbeta sorgen, komma fram till kärnan och för sig själv erkänna att slaget är förlorat/vunnet, vilket det än nu må vara.
Svammel svammel svammel, just nu känns det ganska bra, värmer lite i skallen efter att ha sprungit den där milen, vet inte hur det blir i kväll, om jag skall ta mig till simhallen igen.
Fan igår simmade jag för första gången på en jäkla massa år, (mer än 8 iaf) 1km under 30 minuter. Fan 40 längder, snacka om enformigt, men fan så skönt, dom tankar, bilder och annat jobbigt som snurrar i skallen är som försvunna. Inget finns i mitt huvud förutom jag själv, ingen annan får plats just då.
Alltså en sak som jag brottas ständigt med är hur/om jag skall kunna förlåta svek.
I mitt fall, där livet (tidig ålder fram tills nu) ständigt har varit kantat utav svek, har gjort att jag höll hårt i min tillit och gav den inte till någon.
Tills en dag man hittade hem, då small det utav helvete fanfarer, trumpeter, fyreverkerier och en massa andra euforiska känslor.
Då lade jag hela mig själv i detta hem. 8 år sedan; PANG!!!! sviken igen, och denna gången utav en som jag själv valt att ge min tillit till.
Hur fan skall jag hantera detta nu?
Handligen till sveket kan jag förlåta, men inte sveket i sig självt.
Det är den frågan som jag brottas meed hela tiden, det är det mina bilder, tankar och kval handlar om.
Sova går inte, äta går inte. Det enda som fungerar just nu är jobb och träning.
Hmm en annan sak med, tycker att det låter ganska äckligt med att använda klister för att sätta ihop en fläskfilé.
8 år är en lång tid, men även kort.
Famn
Jag behöver kraft, känner mig verkligen liten just nu. Behöver någon som kan lyssna, hålla om klappa och trösta. Finns ingen, ingen som kan säga att allt blir bra igen, finns bara jag, ensam mitt i ett landskap av andra lyckligt ovetande.
Vill skrika, men kan inte, vill hoppa in i närmsta famn och bara släppa på allt, men törs inte. Fan att sorg skall vara så svårt, göra så ont och vara så verkligt.
Längtar efter en famn.
Vill skrika, men kan inte, vill hoppa in i närmsta famn och bara släppa på allt, men törs inte. Fan att sorg skall vara så svårt, göra så ont och vara så verkligt.
Längtar efter en famn.
Mitt dygn
Mitt dygn, just nu handlar det om överlevnad.
04:00:
Vakna, blött och oroligt. 2 timmar vridande och vändande sedan upp och iväg till jobb.
06:30:
Framme på jobbet, sätter igång datorn och tar en sväng bort till kaffe maskinen. Gräver ner mig i dagens skörd utav jobb, längtar tills att klockan skall slå 10:00.
10:00:
Ner till bilen, iväg till träningscentret, springa en mil, rensa huvudet, skönt allt är lugnt igen inget är svart, bara ljust. 40 minuter och 1 mil senare in i duschen, fixa lunch: (Protein drink + banan & clementin), sedan tillbaka till jobbet igen.
11:00:
Jobba, gräva ner sig, ge inget utrymme för känslosvall som tränger på under ytan.
Håll ihop, snart är klockan 16:00 då kan man tänka på att ta sig hem.
16:00
Ahhhh andas ut, en arbetsdag till avklarad, dags att ta sig hem, klumpen i magen växer till sig, men ändå skönt, snart är jag inte ensam längre.
16:30
Hemma; ångest, samtal, gråt, ilska, mat (kanske) så håller det på i ett par timmar, tills orken tar slut och man somnar.
22:00:
Sover
04:00:
Allt börjar om igen.
04:00:
Vakna, blött och oroligt. 2 timmar vridande och vändande sedan upp och iväg till jobb.
06:30:
Framme på jobbet, sätter igång datorn och tar en sväng bort till kaffe maskinen. Gräver ner mig i dagens skörd utav jobb, längtar tills att klockan skall slå 10:00.
10:00:
Ner till bilen, iväg till träningscentret, springa en mil, rensa huvudet, skönt allt är lugnt igen inget är svart, bara ljust. 40 minuter och 1 mil senare in i duschen, fixa lunch: (Protein drink + banan & clementin), sedan tillbaka till jobbet igen.
11:00:
Jobba, gräva ner sig, ge inget utrymme för känslosvall som tränger på under ytan.
Håll ihop, snart är klockan 16:00 då kan man tänka på att ta sig hem.
16:00
Ahhhh andas ut, en arbetsdag till avklarad, dags att ta sig hem, klumpen i magen växer till sig, men ändå skönt, snart är jag inte ensam längre.
16:30
Hemma; ångest, samtal, gråt, ilska, mat (kanske) så håller det på i ett par timmar, tills orken tar slut och man somnar.
22:00:
Sover
04:00:
Allt börjar om igen.
Dax att leta lägenhet.
Liljeholmen känns ju bra, fint som fan vid årstaviken/Lijleholms kajen, kanske skulle ta och slå mig ner där.
Man har ju utsikten över söder och inte många minuters vandring över bron är det heller.
En annan bra sak är ju att man slipper vägtullarna, då man inte behöver köra in i smeten.
Nya fräscha, öppna och ljusa lägenheter med sjöutikt.
Jo man tackar, det vore ju något.
Jaha ut på hemnet och leta dårå..
Man har ju utsikten över söder och inte många minuters vandring över bron är det heller.
En annan bra sak är ju att man slipper vägtullarna, då man inte behöver köra in i smeten.
Nya fräscha, öppna och ljusa lägenheter med sjöutikt.
Jo man tackar, det vore ju något.
Jaha ut på hemnet och leta dårå..
Klockan 04 på morgonen känslan.
Ont i magen, nedtryckta tårar, spritter i kroppen & huvudet bultar.
Tankar rusar, bilderna vill inte försvinna,
allt är tillbaka igen,
det var ingen dröm.
Kan inte sova mer.
Godmorgon.
Tankar rusar, bilderna vill inte försvinna,
allt är tillbaka igen,
det var ingen dröm.
Kan inte sova mer.
Godmorgon.
Ny Sida
Ny blank sida, ett helt nytt kapitel i en trasig och naggad bok.
Pendeln svänger runt runt, vrider hopp till förtvivla och förtvilvan till hopp.
Tar upp min penna försöker fylla sidan med liv,
stirrar tomt ner på den tår som sugs upp av pappret
och smetar ut det enda ord som lyckats fastna.
Vill egentligen bara fly, vakna upp och få pusta ut i min älskades armar,
men detta är verkligt, detta är nu.
Fortfarande en ny sida, i ett helt nytt kapitel.
Pendeln svänger runt runt, vrider hopp till förtvivla och förtvilvan till hopp.
Tar upp min penna försöker fylla sidan med liv,
stirrar tomt ner på den tår som sugs upp av pappret
och smetar ut det enda ord som lyckats fastna.
Vill egentligen bara fly, vakna upp och få pusta ut i min älskades armar,
men detta är verkligt, detta är nu.
Fortfarande en ny sida, i ett helt nytt kapitel.
tisdag, februari 09, 2010
Runt tre
Tillbaka igen, phust att det skall vara så jobbigt, fan kan man inte bara ta och stänga av, nej just det ja. Det var ju precis det som var problemet, att stänga av menar jag. Har ju hållt på med det hela livet och se vart det har tagit mig.
Fan nu är det dags, skall ta tag i skiten istället. Lättare sagt än gjort kanske, men å andra siad har jag nu hjälp. Förhoppningsvis skall det få mig att sluta upp med blockandet, men vafan det är ju en pina & ett mount evereest utav motstånd, då man har hållt på så ett helt liv, stängt ute sina känslor och allt bara för att slippa känna.
Det är så förbannat jobbigt att känna, iallafall den mesta utav tiden den tiden som inte består av förälskelse eller andra euforiska förströelser. Den övriga tiden då man skall bara vara, då är det skönt att stänga av, inte känna, men; FAST!
Japp då var man där igen, fast i skiten nu känner man plötsligt ingenting längre, man vet varken in eller ut, vad "vill" vad "vill man inte" känna. FAAAAAAN! skit oxå, att det skall vara så jäkla svårt, att det skall göra så JÄVLA ont.
Det finns fan ta mig piller för allt men ett antiblock piller finns det fan inte. IAF inte något som fungerar på mig, nej det är bara till att bita i det sura äpplet och köra igenom programmet och hoppas på det bästa.
Hmm bara för att påminna mig själv. Tisdag 18:e Feb, klockan 15:00 - Tatto!! (CHECK)
Ja just det när jag ändå är i klago/irritations mode så kan jag ju ordbajsa lite om mitt fysiska tillstånd me:
Fan så här:
Gjorde en hälsoprofil för ett tag sedan, allt bra förutom att jag hade lagt på mig en hel del vikt, stillasittande och pizzamunch! Tillbaka till träningen igen efter tre års frånvaro, faaaaaan va skönt det är att springa en mil om dagen.. NOT!, men iaf mår mycket bättre, inte lika trött, ingen huvudvärk eller annan värk heller för den delen.
Men!!
Vad händer, jo efter att ha blivit FIT igen så rusar bloftrycket, fan ung och ett blodtryck som en pansionär, WHAT the fuck!
Fattar ingenting, nu helt plötsligt då man tränar och tar hand om kroppen så reagerar den med att bli dålig. Jäkla skev bild, iofs kan det ju ha en hel del att göra med min stress/kris situation.
Tillråga på allt så är jag en frekvent läsare av FASS och andra nätdoktors sidor, - (jag vet, men kan inte låta bli); så nu väntar jag bara på att man skall få en stroke.
Fan en gång inbillade jag till och med en vän om att jag hade blindtarmsinflamation, då han påpekade att det var fel sida, ignorerade jag honom och sa att det finns dom som föds med spegelvända organ, kanske är jag en sådan..
Ahh nu får det vara nog, mycket text blev det. Men fan va skönt att skriva av sig, egenterapi den besta av dom alla.
Detta kan jag leva på i , hmmm 30 minuter kanske innan jag faller tillbaka in i hjulet..
Syniskt, nja kanske eller inte!!
Fan nu är det dags, skall ta tag i skiten istället. Lättare sagt än gjort kanske, men å andra siad har jag nu hjälp. Förhoppningsvis skall det få mig att sluta upp med blockandet, men vafan det är ju en pina & ett mount evereest utav motstånd, då man har hållt på så ett helt liv, stängt ute sina känslor och allt bara för att slippa känna.
Det är så förbannat jobbigt att känna, iallafall den mesta utav tiden den tiden som inte består av förälskelse eller andra euforiska förströelser. Den övriga tiden då man skall bara vara, då är det skönt att stänga av, inte känna, men; FAST!
Japp då var man där igen, fast i skiten nu känner man plötsligt ingenting längre, man vet varken in eller ut, vad "vill" vad "vill man inte" känna. FAAAAAAN! skit oxå, att det skall vara så jäkla svårt, att det skall göra så JÄVLA ont.
Det finns fan ta mig piller för allt men ett antiblock piller finns det fan inte. IAF inte något som fungerar på mig, nej det är bara till att bita i det sura äpplet och köra igenom programmet och hoppas på det bästa.
Hmm bara för att påminna mig själv. Tisdag 18:e Feb, klockan 15:00 - Tatto!! (CHECK)
Ja just det när jag ändå är i klago/irritations mode så kan jag ju ordbajsa lite om mitt fysiska tillstånd me:
Fan så här:
Gjorde en hälsoprofil för ett tag sedan, allt bra förutom att jag hade lagt på mig en hel del vikt, stillasittande och pizzamunch! Tillbaka till träningen igen efter tre års frånvaro, faaaaaan va skönt det är att springa en mil om dagen.. NOT!, men iaf mår mycket bättre, inte lika trött, ingen huvudvärk eller annan värk heller för den delen.
Men!!
Vad händer, jo efter att ha blivit FIT igen så rusar bloftrycket, fan ung och ett blodtryck som en pansionär, WHAT the fuck!
Fattar ingenting, nu helt plötsligt då man tränar och tar hand om kroppen så reagerar den med att bli dålig. Jäkla skev bild, iofs kan det ju ha en hel del att göra med min stress/kris situation.
Tillråga på allt så är jag en frekvent läsare av FASS och andra nätdoktors sidor, - (jag vet, men kan inte låta bli); så nu väntar jag bara på att man skall få en stroke.
Fan en gång inbillade jag till och med en vän om att jag hade blindtarmsinflamation, då han påpekade att det var fel sida, ignorerade jag honom och sa att det finns dom som föds med spegelvända organ, kanske är jag en sådan..
Ahh nu får det vara nog, mycket text blev det. Men fan va skönt att skriva av sig, egenterapi den besta av dom alla.
Detta kan jag leva på i , hmmm 30 minuter kanske innan jag faller tillbaka in i hjulet..
Syniskt, nja kanske eller inte!!
Hjulet.
Hela kroppen rusar, hjälp vart e jag på väg, ner, upp.
Förvirring, rus, tryck, mörker, förtvivlad, ensam, rädd, smärta.
Soppa i huvudet, känner inte riktigt vart det bär hän, hålla kvar krypa ihop, ett tyst skrik, så nu på väg tillbaks.
Andas.
Nej inte igen, vill spy.
Förvirring, rus, tryck, mörker, förtvivlad, ensam, rädd, smärta.
Soppa i huvudet, känner inte riktigt vart det bär hän, hålla kvar krypa ihop, ett tyst skrik, så nu på väg tillbaks.
Andas.
Nej inte igen, vill spy.
Et tu, Brute!
Det gör så ont, verkligheten har hunnit ifatt, trodde att jag som vanligt skulle kunna blocka bort & denna gång med hjälp utav min kärlek.
Så enkelt var det inte, allt kommer förr eller senare krypandes, i mitt fall som en tornado utav känslor, ångest, panik och totalt sönderfall.
Det gör ont, som att slitas i stycken utav 4 vildhästar som i rent vansinne drar isär mig; norr , syd, väst och öst.
Allt jag vill är att förlåta för att ge mig själv lite lugn, men djupt inom mig gnager sveket likt en råtta som vill in i värmen.
Jag kan inte, verkligheten är ifatt och smärtan känner just nu inga gränser.
Även du, min Brutus!
Så enkelt var det inte, allt kommer förr eller senare krypandes, i mitt fall som en tornado utav känslor, ångest, panik och totalt sönderfall.
Det gör ont, som att slitas i stycken utav 4 vildhästar som i rent vansinne drar isär mig; norr , syd, väst och öst.
Allt jag vill är att förlåta för att ge mig själv lite lugn, men djupt inom mig gnager sveket likt en råtta som vill in i värmen.
Jag kan inte, verkligheten är ifatt och smärtan känner just nu inga gränser.
Även du, min Brutus!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)