Panik, tacksamhet och familjeparkeringar.

Klockan stod på fyra igen, vaknade upp frös och svettades på en och samma gång. Har redan hunnit med ett par omgångar med tårar, just nu är jag helt tom. Lite värme spirade dock inom mig då jag lästa Ensam duktig flicka's kommentar, att det finns någon där ute som läser och tar sig den tiden att lägga en kommentar, det stöttar och hjälper enormt mycket. Man känner sig enormt mycket mindre ensam, lite av min panik försvann.

Nu sitter jag igen framför tv:n, kollar in andra perioden utav bronsmatchen i OS Hockeyn, mellan Finland - Slovakien. Tur att det är OS nu & att den går i "fel" tidzon, då kan jag iaf döda av lite tid med tv tittande.

En liten reflektion angående gårdagen;

Var ju som sagt på HCity, körde in i på parkeringen och fann tillslut en plats. Då vi gick in mot nöjeskomplexet så skymtade jag alla dessa familjeparkeringar. Det fick mig att fundera på vad är familj, vilka kriterier måste man uppfylla för att stå på en sådan parkering?! För kollar man in skylten så är det 2 vuxna, "man + kvinna" och en barnvagn på bilden/symbolen för familjeparkering. MAO så klassas jag numera tillsammans med mina tjejer inte längre som en familj, jag får inte stå på en familjeparkering. En sådan liten trivial sak får mig att börja gråta, det räcker för att jag skall bryta ihop. Hela vägen hem från HCity rann det tårar, försökte kväva det så gott det gick, ville inte att tjejerna skulle se, ville inte att det skulle förstöra deras utflykt och bioupplevelse. Den där känslan satt i resten utav eftermiddagen & kvällen, det fick mig att inse att känslan är mer verklig än vad jag har velat erkänna för mig själv. Detta händer, detta är den riktiga sanningen, min illusion håller på att brista, försöker krampaktigt hålla mig kvar, hoppet finns fortfarande där fastän det borde kvävas!

Väntar på att kaffet skall bli klart, borde egentligen äta något med, men mår så jävla illa, fan varje morgon, har testat att bota det med en macka tidigare, men det gör det bara värre. Det är inte hungern som ställer till det i magen, måste vara den där förbannade klumpen som fuckar upp det för mig och gör mig illamående. Det enda jag egentligen vill göra nu är att flytta på mina tjejer och krypa ner bredvid mitt X och få en fet kram och närhet. Men samtidigt vill jag inte, vill inte att hon skall förstå att hon fortfarande är så jävla viktig och känslomässigt betydande för mig, vill inte ge henne det, fast ändå vill jag. Fan man är bra jävla vilsen, måste få fart på uppgiften att hitta tillbaka till mig själv. Min självkänsla är inte direkt i sin bästa fas just nu, är inte bara liten är också helt borttappad.