Tvivel & sånt, eller är det kanske så! & en släng av dåligt samvete!

Dagen har gått som på räls, den har liksom bara flutit på, är ledig på fredagarna & mitt X jobbar, så barnen är hemma med mig. Mysigt, men oxå väldigt jobbigt, vanligtvis skulle jag inte känt den jobbiga biten, men nu känns det som att jag inte räcker till, som att jag inte kan fungera till 100% & vara den pappa som dom behöver, som jag sa innan, det går liksom på räls.

Jag vet att det är situationen som jag befinner mig i som stryper & dövar mitt vanliga jag, som gör att jag inte orkar, räcker till eller kan vara där hela tiden. Samtidigt som jag vet det är det heller ingen ursäkt, fan måste ju klara av det, måste ju känna glädje och upprymdhet då jag är med mina tjejer, eller?!

Resten utav livet går ju upp och ner, kan det då inte vara samma sak med relationen till sina barn? Är det alltid roligt, gulligt, mysigt och allt det där som man matas med hela tiden från omgivningen, media, filmer, böcker ja - "you name it!".
Fan så är det ju med allt, det är bara den bra och fina sidan som visas upp, så här skall det vara för så är det hos alla andra, fasaden är putsad men innanför är det trasiga tapeter, mat på golven och feta högar med tvätt och annan smuts.

Nej det kan inte vara så att det är roligt, lätt och underbart hela tiden. Speciellt inte nu, då jag har fullt upp med mina egna problem, fan min värld har precis flyttats från sin axel, ryckts upp från sina rötter och slängts på elden, nu flammar jag upp i lågor och förvandlas till tjock brandrök, - "ehh vafan flummar jag in i nu, tillbaks till ämnet. ", det jag ville ha sagt är att jag vet varken fram, bak, ut eller in just nu, hur skall jag då kunna fungera till 100%, fan jag bara hoppas att det jag gör duger, att dom stunder då jag faktiskt håller mig ovanför ytan, att jag då är världens bästa pappa, för det är ju mina intentioner, älskar ju dom där små skitarna, dom är ju mitt allt.

Tidigare har jag i stort sätt aldrig tvivlat på mig själv, har aldrig känt att jag inte räcker till eller inte duger. Har alltid haft en stark känsla av stolthet och självsäkerhet, men nu är allt det där som bortblåst, iaf långa stunder av mitt dygn. Det gör ju att man har börjat tvivla, inte bara då det gäller min roll som pappa, utan oxå i mitt arbete, socialt och som människa. Fan vem är jag egentligen, den bilden som jag hade om mig själv och min relation, var/är den sann?!

Sedan är det ju det där med samvetet, det pyr liksom hela tiden, fan jag är kass!