Saknaden sköljer över mig, tidvis känns det ok, men den ligger där och lurpassar. Just nu känns det hopplöst, just nu känns det ingenting. Vill krypa in helt under mössan, försvinna in och inte synas. Stunder som just denna hade jag inte med i min kalkyl, fanns inte, men nu är dom där, verkliga påtvingade och oroväckande nära. Det handlar inte längre om dig, den ridån har redan gått ner, nu handlar det om mig, om det som finns inom, runt och framför mig. Just delen "framför", känner jag en stor olust inför, likt ett löv skakar jag inför tanken att plocka ner mina saker och lämna nuet bakom mig, för en framtid som jag inte vart den bär. Rädd att förbli ensam, rädd att aldrig mer kunna dela en ocensurerad verklighet med en annan människa igen, någon att släppa in hela vägen.
Nu är jag tillbaka i det där dimmiga landskapet, tät och omslingrande trycker den ner mig allt djupare, fan nu måste jag nog sluta skriva.
Det du behöver nu är inga käcka tillrop, utan bara att få vara där, få tillåta dig själv att känna den känslan, ha nån som lyssnar och bara finns där för dig. Men jag vill ändå bara säga, att för mig blev allt SÅ mycket lättare när jag visste var jag skulle bo. Till och med långt innan jag flyttade in så hjälpte det till. Jag kunde känna att jag fick en mental livboj. För att kunna gå vidare, att veta var min bas var. Att ha nåt avstamp. Jag är lika rädd för ensamheten och det du beskriver nu. Men inte hela tiden. Inte lika mycket. Skriv vidare! Det hjälper! Kramar
SvaraRadera(http://enslagsblogg.blogspot.com/2009/11/forstahand-forsta-hjalpen.html)
Tack.
SvaraRaderaFör mig stillar skrivandet ensamheten och lindrar avsaknaden av att ha någon som lyssnar. Även om man inte alltid får några svar så är det värt det. Fortsätt skriva! Framför allt för att jag då har något intressant att läsa.
SvaraRaderaKram
//Benu