Fan fan fan fan fan fan, håller på att få panik.
Tror fan inte att jag klarar denna dag, helvete oxå, vad fan skall jag ta mig till.
Då jag tänker på henne så blir mitt sinne alldeles svart, inget fungerar, rubbet är paj. För i helvete, låt mig vara ifred, försvinn ifrån mina tankar iaf för en stund, detta skulle ju bli en bra dag. inte skit & mörker som det är nu. Håller på att dö här, fan behöver hjälp, behöver någon som håller om mig och menar det.
Varför finns det ingen sådan, du fanns där alltid för mig & jag för dig, jag är fortfarande kvar för dig, medans jag har ingen.
Helvete; ensam & övergiven, jävla skit känsla hatar den!
Andas! Fokusera! Kom ihåg att känslan passerar... Jag vet! Jag är där också, ofta.
SvaraRaderaHur länge sen är det för er?
Stor kram! /ME
Det började runt jul, men då visste jag inte vad det berodde på, fick reda på hennes avsikter runt mitten av Januari, men då var den full av hål och lögner. Med alla korten på bordet, ca 1 månad.
SvaraRaderaMen hela perioden har påverkat mig jävligt mycket, hänt en massa saker, känns att det är först nu jag börjar inse vad som håller på att hända.
Känns lite bättre nu, paniken är borta, nu endast lite ångest som ligger där och skvalpar. Skall ta mig till gymmet nu och springa veckans första mil, det brukar hjälpa mig att rensa skallen.
Tack.
ok, rätt nyss m a o. För oss sprack det i november, med flytt runt jul. Men HON kom in i hans liv redan i våras. Så... det har varit en period av ÅNGEST innan vi tillslut landade i att dela på oss.
SvaraRaderaDet blir bättre, säger jag som bara är nån månad "före" dig. Men jag tror - och känner det.
Jag hoppas på det med. Det jag vet att jag måste prioritera just nu är att flytta. Innan dess kan jag inte göra något avslut, då är det liksom inte definitivt, hoppet ligger där och gnager, fastän jag vet att det inte finns en chans.
SvaraRaderaMen flytten blir först av i April, efter att jag kommit hem från Österrike. Innan dess går det inte, hon kan inte få ihop det ekonomiskt, hon har varit sjukskriven sedan i December. Även om hon skadat mig vill jag inte sätta henne på pottkanten, våra barn skall trots allt spendera halva sin uppväxt hos henne i huset. Därför har jag inte flyttat, samtidigt så tror jag oxå att rent undermedvetet vill jag hålla mig kvar, för innan vi separerar är det ju inte på riktigt, medan jag vet att flytta är det enda vettiga. Konstigt & irrationellt, men så kan det funka.
Det jävligaste är ju att man lever i nuet, & väl där är det så jävla svårt att se vad som kommer bakom horisonten, det är tom tufft att bara komma ihåg hur man kände sig innan, känns som att klumpen alltid har funnits där. Som en jävla feberdröm som aldrig tar slut, man är rädd att aldrig komma tillbaka.