Strax efter nio.

Tillbaka från DS, 150/100, lite bättre idag, men fortfarande för högt.

Just nu känner jag ingenting, kan inte ta för mig något, orkar inte ens att öppna munnen för att säga något. Nu dyker jag djupare och djupare ner under ytan, fan vet om jag hinner upp igen för att ta luft.

Har precis dödat mitt FB konto, sakta men säkert håller jag på att radera ut mitt tidigare liv, varför vet jag inte, men det går liksom som på räls.

Sitter här och bara väntar på att klockan skall ticka fram, längtar till klockan 10:00.

Träna, förhoppningsvis är det fortfarande en bra ventil, men just nu känns allt jävla förbannat hopplöst.

Surfart runt för att hitta andra människor i liknande situation, vet att varje relation är unik, men det måste finnas människor i liknande sits, som har klarat sig. Skulle verkligen vilja veta hur dom motiverade sig själva, hur klarade dom av det, vad vad det som fick dom att ta sig upp varje morgon. Jag skulle verkligen vilja träffa en sådan människa, sitta ner och lyssna. Men har inte lyckats hitta någon blogg eller annan sida likt min & mina tankar.

Det som jag saknar mest just nu är en trygg famn som tar emot mig och sakta vaggar mig till ro, med orden:

- Allt kommer att bli bra.

Synd att det inte finns en sådan.