Skitkänsla: Nu skall det ut och luftas.

Jävla skitkänsla som förföljt mig sedan igår, kan inte peka ut exakt vad det är, men någonting rullar runt inom mig och vill ut. Är som på helspänn hela tiden, magen kurrar, huvudet sticker, propparna i öronen kliar det enda som faktiskt ger mig positivitet är Khoma som ljuder i mina öron.

Men nu över till det som jag tänkte skriva om, känns jobbigt, kanske är det detta som varit det som gnagt och viljat komma ut, "here it comes"!

Alkohol, droger, dekadens i det stora hela, är jävligt rädd att jag sakta kommer att glida tillbaka till det spår som jag en gång tidigare i livet la ut. Jag har under uppvaknandet in i det längsta lyckats hålla mig borta, inte ens känt ett sug, det var ju trots väldigt länge sedan som jag vandrade den stigen, vill inte heller påstå att det under den tiden var ett avancerat missbruk, bara mer ett nyttjande av substanser som gav mig kickar, inre resor och chans till personlig utveckling. Men med det följer ju också en viss verklighetsflykt, som i vissa tillfällen är helt rätt och i andra, mitt liv just nu är helt fel. Min rädsla nu beror på att jag i helgen föll för frestelsen igen, ganska oskyldigt, men det gav mig ändå en tillräcklig stor inblick & flykt in i "feelgood land", det fick mig att minnas och må bra, samtidigt som det fick mig att minnas och må jävligt dåligt, speciellt dagen efter.

Nu är det ju så att jag är ju inte ensam längre, har ju två små tjejer som jag älskar, då dom är med mig så behöver dom mig till 100%, dom behöver ingen stenad/full/trippad eller på något annat sätt påverkad pappa som inte förmår vara just det, pappa till 100%, på grund av självorsakad nedsatt medvetenhet.

På ett sätt så känner jag mig ganska rustad och stark, men samtidigt jävligt naken och svag, jag märkte ju det nu i helgen, hur lätt det är att, trots sinnesnärvaro & upplyst-het, ger efter och hoppa på tåget till "Feelgood Land", fan det är ju av samma anledning jag inte vill proppa i mig benzo piller, jag vill klara detta med ett klart huvud & sinne. Vill inte ta bort/döva det jag känner, känslan är ju där av en anledning, den är ju där för att jag har ont, kroppen & själen säger något till mig, måste lyssna på den och bearbeta, inte döva.

Det som hände i helgen, tar jag som en påminnelse; hur jag inte skall hantera min situation. I nyktert tillstånd vet jag vad som finns att förlora, jag har varit där tidigare, men då av en helt annan anledning, då fanns det inga sorger att döva, inga kriser att hantera, då var det enbart för kickarna, nu skulle det vara för så mycket mer, det skulle vara för lätt, för destruktivt.

Visst tar jag mig ett glas vin till maten emellanåt, innan kunde det lätt rinna iväg till fyra, fem glas, men nu idag stannar jag vid ett, som oftast dricker jag enbart vatten, just av rädslan att tappa bort mig själv, är ju på ett ställe just nu där det är väldigt lätt att förirra sig, har ju aldrig varit här innan, kan inte vägen, GPS:en är trasig, jag måste vara skärpt.

- Det är inte substansen som i mitt fall skapar beroendet, det är flykten.