Min Söndag.

Inte alltid så lätt, inte alltid allt går som man vill, idag är inget undantag. Började jobbigt runt fem snåret i morse med att att en fet ångest kom smygande och väckte mig ur min sömn. Berodde nog mest på den alkoholen som konsumerades dagen innan, men oxå en släng av den vanliga som man tampats med dom sista månaderna sedan uppvaknandet. Lyckades somna om, det gjorde susen, vaknade upp utan vare sig ångest eller nedstämdhet, kändes faktiskt riktigt bra, visst lite bakis var man ju allt, men vafan det gör ju inget så länge man slipper det andra. Två alvedon och en stund senare var även bakfyllan helt borta. Jag hade iaf bestämt mig att dagen skulle tillägnas till den slackande ängelns ära, japp det finns en sådan, eller borde iaf finnas en sådan, finns ju änglar till allt annat. Det blev soffläge & film med tjejerna, med lite assistans till mitt X som ville städa, ja hon kan göra sådant då hon mår dåligt, sysselsätter sig med dammsugare och svabbar.

Framåt eftermiddagen upptäckte jag att det inte fanns fiskmat, sticker till affären för att köpa lite, då jag kommer ut till bilen brister liksom allt, ångesten, nedstämdheten och paniken är tillbaka, gråter som en stucken gris, känner ensamheten & smärtan hugga tag om mig. Kämpade mig tillbaka till en lugn fasad, in i butiken och handla fiskmat, tillbaka ute i bilen kommer det igen. Åker hem till huset, kan inte stiga ur, utan sitter kvar med tårarna forsandes nerför kinderna, vet inte riktigt varför dom kommer, men kan inte sluta. Tar en lång stund innan jag förmår att ta mig in i huset, släpar mig upp för trapporna och lägger mig i sängen, somnar och blir väckt utav min äldsta tjej, >>Det är mat pappa!

Nu känns det rätt ok, fortfarande lite nedstämd, men inga tårar.
Skall bli skönt med måndag igen, tillbaka till jobb och stabilitet.

Fan, såg just att jag var inne på min 5:e vecka med att blogga, fan vad tiden går fort, känns som att endast ett par dagar har passerat.