Att vara blogger.

Jag hade länge funderat på det där med att börja skriva en blogg, men hade aldrig riktigt kommit på vad jag skulle skriva om, alltså något som kändes viktigt för mig. För mig handlar det inte om att få många läsare, ligga i topp på bloggportalen, nej för det är jag för det första fel kön och alldeles för gammal, för mig var det viktigt att själv få ut något utav skrivandet. Så med andra ord det blev aldrig av. Måste erkänna att jag startat upp ett par stycken, men kom aldrig längre än att jag fyllde i profilen, mer blev det liksom aldrig.

Men så en dag får jag reda på att vi skall skiljas, min fru har varit otrogen, marken rycks undan och jag har inte längre en livskompass, inget som kan guida mig.
Mitt i detta kaos utav ovisshet, rädsla och ensamhet, kom bloggtankarna återigen tillbaka till mig & denna gång var det aldrig något tvivel vad jag skulle skriva om. I början skall jag erkänna att jag inte riktigt vågade, men efter att ha satt igång och överfört mina tankar till skrift, så fick jag en förlösande känsla, plötsligt hade jag hittat ett verktyg som kunde hjälpa mig, ett sätt att själv ge mig terapi, bearbetning och distans till min tillvaro.

Till en början var det precis det som drev mig, men efter ett tag började jag undra om det inte fanns fler i min situation, fler precis som jag, kanske skulle det kunna stilla ensamhetskänslan och ge lite sällskap i denna dynga utav skitliv. Till en början hittade jag inte många, det var en kille Christian som jag fick kontakt med, "Fan mannen sluta inte skriva", det kändes mycket skönt, fick stöd ifrån honom och hans kommentarer, detta fick mig att leta vidare. Idag känns det som att vi är ett gäng som läser varandras bloggar, kommenterar och kommer med stöttning då det behövs.

Nu har jag inte bara hittat ett verktyg som hjälper till i min bearbetning, jag har också funnit nya och värdefulla vänner.
Till alla er, tack som fan, ni ger mig värme, trygghet, skratt, insyn, vinklar, tröst och en massa mer.