En kort tid av lycka, en evighet av helvete!

Fram och tillbaka, ut och in, vrider på allt, försöker komma till en slutkläm.

Var ute igår, hade sett fram mot det, skulle partaja med mina gamla vänner från ett jobb som jag hade i svunna tider. Upplagd och stärkt av ett möte tidigare under dagen, mötte upp en polare på Kellys, drack bira, skrålade till hårdrocken som matades ur högtalarna, polarn förlorade en ölhävartävling,Kom fram en tjej som ville tävla mot honom & stackaren kunde inte säga nej., hängde med alla hårt tatuerade och sminkade rockers, mycket trevligt och kul. Sedan till festen, kallt som fan bestämde vi oss för att promenera, inte så långt till munchenbryggeriet, men det tog sin lilla tid, halt och jävligt var det ju, sedan så vart vi rätt bladiga.. Kom fram, då kom första besvikelsen, personerna som man ville träffa på festen, var inte där. Vissa hade fått förhinder, andra orkade bara inte dyka upp. I mitt fall så dök liksom hela den goa känslan, var inget kul längre, men tog mig i kragen och fattade beslutet att jag skulle vara kvar iaf ioch hänga med dom som faktiskt fanns där.

Efter en stund ringde en annan polare, han med min bil, såg min exit och stack, vi åkte till södra delar uav sthlms förorter, in i dimman in i dekadansen, välkommen tillbaka möttes jag av då flykten omfamnade mig.

Vaknade upp på min polares soffa, inget speciellt minne av hur vi kom dit, men vi var iaf hemma hos honom, klockan var strax efter fyra på morgonen tror jag, försökte somna om, helt utan framgång. Som en slägga slog den sig längre & längre in i mig, känslan var intensiv och skoningslös, kliade och klumpade sig i hela kroppen, var bara tvungen att komma därifrån, satte mig i bilen och tog mig hem. Då var klockan runt 6.

Hemma var alla vakna, trillade ihop som en säck på golvet, behövde någon som kunde lägga sina armar om mig, fick oxå det från mitt X, så jävla jobbigt, men var dålig, visste innan att jag skulle bli dålig, hon med.

Då, mitt i min värsta panik ångest attack kommer hon och frågar om det är ok att hon åker till sin kusin, vill spendera kvällen/natten där, dagen innan hade hon sagt att hon inte skulle dit, det var lite det som avgjorde att jag släppte loss, eftersom jag visste att jag skulle bli riktigt dålig dagen efter och inte skulle kunna vara där för varken tjejerna eller mig själv.
Vad fan skulle jag kunna säga, var ju i ett stadium där jag inte fungerade, varken mentalt eller fysiskt, sa inget, eller typ åk du, det e ok! (Men det var fan inte ok!). Det tog jag upp senare, men hon gör sina val och jag gör mina, nu sitter jag här själv i huset, med ungarna, fram tills dess att dom somnat så kommer det att vara mysigt, men då dom tuppat av och jag sitter här själv, mm ja då kommer klumparna, kliet & alla dom andra känslorna tillbaka igen. Var så säkra.