Fråga och du får veta: Frågan är om du vill!?

Hur står det till egentligen, hur mår du egentligen.
Frågar mig den frågan, förväntar mig ett svar i likhet med;
- jaa de e la ok!
Men istället så möts jag av ett tvekande svar, funderar, känner efter & försöker komma fram med ett ärligt svar, går åt helvete, kan inte, finns inget svar på den frågan. Kan bero på att det är mig själv jag granskar, svårt att ha referenspunkter då man inte ser det utifrån, visst känner man.
Men det man känner just nu, hur står det sig mot det man kände innan, hur vet man att man att det man känner nu verkligen är bra, eller hur bra.

Nej ingen ide att grubbla runt ämnet något mer, det viktiga är hur jag känner mig just nu, att sedan försöka värdera känslan i bra, bättre, mindre bra, dåligt osv, nja det ger mig ingenting.
MAO i fortsättningen kan man lika gärna alltid svara;
- fan d e ok.
En annan bra sak med att ge ut ett standardsvar; man slipper att sprida en obekväm känsla, personen i andra änden, även om det skulle råka vara en själv, kan fortsätta med sitt liv, slipper att faktiskt lyssna till svaret och ge av sig själv.

För det är ju där allt ligger;
ställer man frågan får man fan vara beredd på att få ett svar?!
Eller?

Tyvärr så är frågan oftast bara en artighetsfras, egentligen så bryr sig frågeställaren inte ett dugg om svaret.
Ibland hör dom inte ens svaret, för man är så inställd på hur det skall låta redan innan det levererats.

Så hur mår jag nu, egentligen?
- Fan d e ok vetty!

(Kan utläsas som "fett bra", "fett dåligt" eller "nått däremellan", som sagt upp till dig att avgöra, lyssna smaka och ta in.)