Bästa tiden på dygnet: Kort, men bara bäst!

Bästa tiden på mitt dygn har precis passerats.

Den börjar precis då Bolibompa slutar, tar med tjejerna upp på ovanvåningen, byta om till PJ, borsta tänderna & hopp i säng.
Lägga mig emellan dom, ta upp boken som en av dom valt kvällen till ära, läsa, ställa om rösten, leva mig in i historien och känna hur dom kryper upp allt närmre, pillar mig i håret, och riktigt gosar in sig. Släcka ner, hålla om dom, blunda och känna hur både dom och jag slappnar av och faller in i sömnens värld. Allt som varit jobbigt, tufft eller vilken annan känsla som funnits inom en själv under dagen, finns nu inte längre, nu existerar endast tillfredsställelse och lugn.

Att natta mina tjejer, krypa ner mellan dom i sängen, det är det bästa tiden på mitt dygn.

Godnatt mina älsklingar.

Att vara blogger.

Jag hade länge funderat på det där med att börja skriva en blogg, men hade aldrig riktigt kommit på vad jag skulle skriva om, alltså något som kändes viktigt för mig. För mig handlar det inte om att få många läsare, ligga i topp på bloggportalen, nej för det är jag för det första fel kön och alldeles för gammal, för mig var det viktigt att själv få ut något utav skrivandet. Så med andra ord det blev aldrig av. Måste erkänna att jag startat upp ett par stycken, men kom aldrig längre än att jag fyllde i profilen, mer blev det liksom aldrig.

Men så en dag får jag reda på att vi skall skiljas, min fru har varit otrogen, marken rycks undan och jag har inte längre en livskompass, inget som kan guida mig.
Mitt i detta kaos utav ovisshet, rädsla och ensamhet, kom bloggtankarna återigen tillbaka till mig & denna gång var det aldrig något tvivel vad jag skulle skriva om. I början skall jag erkänna att jag inte riktigt vågade, men efter att ha satt igång och överfört mina tankar till skrift, så fick jag en förlösande känsla, plötsligt hade jag hittat ett verktyg som kunde hjälpa mig, ett sätt att själv ge mig terapi, bearbetning och distans till min tillvaro.

Till en början var det precis det som drev mig, men efter ett tag började jag undra om det inte fanns fler i min situation, fler precis som jag, kanske skulle det kunna stilla ensamhetskänslan och ge lite sällskap i denna dynga utav skitliv. Till en början hittade jag inte många, det var en kille Christian som jag fick kontakt med, "Fan mannen sluta inte skriva", det kändes mycket skönt, fick stöd ifrån honom och hans kommentarer, detta fick mig att leta vidare. Idag känns det som att vi är ett gäng som läser varandras bloggar, kommenterar och kommer med stöttning då det behövs.

Nu har jag inte bara hittat ett verktyg som hjälper till i min bearbetning, jag har också funnit nya och värdefulla vänner.
Till alla er, tack som fan, ni ger mig värme, trygghet, skratt, insyn, vinklar, tröst och en massa mer.

Mötesdag idag..

Möten, möten, möten.

Nu hem, orkar inget mer nu, men å andra sidan har jag ju varit på jobbet sedan klockan 06:30 i morse. En bra sak med min nuvarande situation är att jag samlar ihop en jävla massa övertid.. ;)

Det blir klirr i kassan, hmm undra vad jag skall göra med alla pengarna?!?

Veckans musiktips; Khoma - The Second Wave

Just nu spelas dom väldigt frekvent i min spelare, både på jobb, hemma & i bilen.
Kanske beror det på att stämningen i musiken passar så bra in i mitt nuvarande tillstånd.

I alla fall, tycker att ni skall ta och kolla in:
- Khoma - The Second Wave

Skitkänsla: Nu skall det ut och luftas.

Jävla skitkänsla som förföljt mig sedan igår, kan inte peka ut exakt vad det är, men någonting rullar runt inom mig och vill ut. Är som på helspänn hela tiden, magen kurrar, huvudet sticker, propparna i öronen kliar det enda som faktiskt ger mig positivitet är Khoma som ljuder i mina öron.

Men nu över till det som jag tänkte skriva om, känns jobbigt, kanske är det detta som varit det som gnagt och viljat komma ut, "here it comes"!

Alkohol, droger, dekadens i det stora hela, är jävligt rädd att jag sakta kommer att glida tillbaka till det spår som jag en gång tidigare i livet la ut. Jag har under uppvaknandet in i det längsta lyckats hålla mig borta, inte ens känt ett sug, det var ju trots väldigt länge sedan som jag vandrade den stigen, vill inte heller påstå att det under den tiden var ett avancerat missbruk, bara mer ett nyttjande av substanser som gav mig kickar, inre resor och chans till personlig utveckling. Men med det följer ju också en viss verklighetsflykt, som i vissa tillfällen är helt rätt och i andra, mitt liv just nu är helt fel. Min rädsla nu beror på att jag i helgen föll för frestelsen igen, ganska oskyldigt, men det gav mig ändå en tillräcklig stor inblick & flykt in i "feelgood land", det fick mig att minnas och må bra, samtidigt som det fick mig att minnas och må jävligt dåligt, speciellt dagen efter.

Nu är det ju så att jag är ju inte ensam längre, har ju två små tjejer som jag älskar, då dom är med mig så behöver dom mig till 100%, dom behöver ingen stenad/full/trippad eller på något annat sätt påverkad pappa som inte förmår vara just det, pappa till 100%, på grund av självorsakad nedsatt medvetenhet.

På ett sätt så känner jag mig ganska rustad och stark, men samtidigt jävligt naken och svag, jag märkte ju det nu i helgen, hur lätt det är att, trots sinnesnärvaro & upplyst-het, ger efter och hoppa på tåget till "Feelgood Land", fan det är ju av samma anledning jag inte vill proppa i mig benzo piller, jag vill klara detta med ett klart huvud & sinne. Vill inte ta bort/döva det jag känner, känslan är ju där av en anledning, den är ju där för att jag har ont, kroppen & själen säger något till mig, måste lyssna på den och bearbeta, inte döva.

Det som hände i helgen, tar jag som en påminnelse; hur jag inte skall hantera min situation. I nyktert tillstånd vet jag vad som finns att förlora, jag har varit där tidigare, men då av en helt annan anledning, då fanns det inga sorger att döva, inga kriser att hantera, då var det enbart för kickarna, nu skulle det vara för så mycket mer, det skulle vara för lätt, för destruktivt.

Visst tar jag mig ett glas vin till maten emellanåt, innan kunde det lätt rinna iväg till fyra, fem glas, men nu idag stannar jag vid ett, som oftast dricker jag enbart vatten, just av rädslan att tappa bort mig själv, är ju på ett ställe just nu där det är väldigt lätt att förirra sig, har ju aldrig varit här innan, kan inte vägen, GPS:en är trasig, jag måste vara skärpt.

- Det är inte substansen som i mitt fall skapar beroendet, det är flykten.

Deprimerad; punkterna stämmer in, kan jag då få piller för att bli glad igen?

Här är de vanligaste tecken på depression:

* Nedstämdhet.
* Minskad glädje och minskat intresse för det man brukar tycka om att göra.
* Minskad matlust och viktnedgång.
* Sömnstörningar.
* Aggressivitet och lättretlighet.
* Koncentrationssvårigheter.
* Svårighet att känna känslor.
* Hämmat tal, stel mimik och långsamma rörelser.
* Brist på tillförsikt och en nedvärderande självbild.
* Minskad livslust och självmordstankar.

Källa:
- AB Artikel, klicka här

Filmtips passande en Söndag.

Såg två filmer idag som verkligen berörde, smärtade och gjorde avtryck.

- The stoning of Soraya M
- Precious

Min Söndag.

Inte alltid så lätt, inte alltid allt går som man vill, idag är inget undantag. Började jobbigt runt fem snåret i morse med att att en fet ångest kom smygande och väckte mig ur min sömn. Berodde nog mest på den alkoholen som konsumerades dagen innan, men oxå en släng av den vanliga som man tampats med dom sista månaderna sedan uppvaknandet. Lyckades somna om, det gjorde susen, vaknade upp utan vare sig ångest eller nedstämdhet, kändes faktiskt riktigt bra, visst lite bakis var man ju allt, men vafan det gör ju inget så länge man slipper det andra. Två alvedon och en stund senare var även bakfyllan helt borta. Jag hade iaf bestämt mig att dagen skulle tillägnas till den slackande ängelns ära, japp det finns en sådan, eller borde iaf finnas en sådan, finns ju änglar till allt annat. Det blev soffläge & film med tjejerna, med lite assistans till mitt X som ville städa, ja hon kan göra sådant då hon mår dåligt, sysselsätter sig med dammsugare och svabbar.

Framåt eftermiddagen upptäckte jag att det inte fanns fiskmat, sticker till affären för att köpa lite, då jag kommer ut till bilen brister liksom allt, ångesten, nedstämdheten och paniken är tillbaka, gråter som en stucken gris, känner ensamheten & smärtan hugga tag om mig. Kämpade mig tillbaka till en lugn fasad, in i butiken och handla fiskmat, tillbaka ute i bilen kommer det igen. Åker hem till huset, kan inte stiga ur, utan sitter kvar med tårarna forsandes nerför kinderna, vet inte riktigt varför dom kommer, men kan inte sluta. Tar en lång stund innan jag förmår att ta mig in i huset, släpar mig upp för trapporna och lägger mig i sängen, somnar och blir väckt utav min äldsta tjej, >>Det är mat pappa!

Nu känns det rätt ok, fortfarande lite nedstämd, men inga tårar.
Skall bli skönt med måndag igen, tillbaka till jobb och stabilitet.

Fan, såg just att jag var inne på min 5:e vecka med att blogga, fan vad tiden går fort, känns som att endast ett par dagar har passerat.

Inte ännu en förlorad sanning.

Gjorde det igen, kom på det där, ja ni vet DET DÄR, vänder mig om skall fatta tangentbordet, borta!

Var är alla fyndiga och rara kommentarer.

;)