Ensam igår/natt, ensam med tjejerna.
La dom i dubbelsängen kröp ner mellan dom och myste. Sov skönt, tryggt & för en gångs skull på länge inte ensam. Vaknade upp, fortfarande tidigt, men imorse la jag armen om mina tjejer och kunde tryggt somna om.
Vi stannade kvar i sängen länge innan vi tillslut gav oss upp, morgonen blev supermysig & lättsam, ingen ångest, inga jobbiga tankar, allt var nästan som innan.
Vi pratade kittlades, spelade på iPhonen och mös, sedan blev det bråttom att komma iväg till dagis, men bråttom på ett lagom sätt, ingen stress, men mackan fick dom äta i bilen istället framför tv:n.
Lämnade dom på dagis, fortfarande ridandes på morgonens mys, fortfarande med ett leende på läpparna. Stänga av "Småbarns föräldrarnas antagonist #1 Eric Saade - ManBoy", byta över till "Morgonpasset" och styra kosan till jobbet.
Telefonen ringer, det är min morbror som stämmer av läget och vill ha iPhone support, när vi lagt på ringer nästa.
Det är X:et, då faller allt igen, min bra morgon är borta, mitt leende utsuddat och tomhetskänslan & ångesten tillbaka.
Hur i helvete, varför?! Hon sa inget speciellt, men hennes röst var tillräcklig för att allt skulle rasa igen.
Nu sitter jag här; igen!
Tangenterna formar ord, orden ger mig tillfällig ro, känns lite bättre & idag skall jag hämta nycklarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar