LACK!

Asså man blir ju lack, skriver ett gött inlägg, precis då jag är klar markerar min pekplatta all text och allt är borta, givetvis väljer editorn att; "nu skall jag autospara!".

Man blir ju lack, ja ja, bara till att skriva om, eller kanske var det så att innehållet bara var skit iaf, kanske inte skulle publiceras.

Rentav kanske jag borde tacka DELL och deras fantastiskt dåliga pekplattor!

Varför kan min arbetsgivare inte lyssna på mig och införskaffa MAC ist, då hade detta aldrig hänt, men & andra sidan kanske det inte är ett sådant bra argument då man bloggar på arbetstid?!

Lite info.

Ryggläge, 2 tjejer ovanpå. Scooby Doo kör runt i rutan, ute regnar det & inne e det lite halvgrått, men oxå fett mysigt.

Ett måste; måste genomföras?

Nu idag, imorgon & senare?!

Jag är idag tyst, frånvarande, illamående, trött, avdankad och rädd.
Vill bara åka hem till tjejerna, krypa upp i deras säng, andas in deras doft och ligga så tills allt är bra igen.

Varför går det inte att tackla problemet så, varför måste man möta och besegra skiten, kan man inte bara slå ifrån / stänga av och bli av med det, önskar att det fanns någon som hade kraften att suga ur skiten ur en, med handpåläggning avlägsna allt det jobbiga så att jag i ett nafs är tillbaka igen; hel, frisk och stark!

Ju närmre jag kommer den där lägenheten, destå snabbare faller jag djupare ner i de mörkas värld.
Just nu ser jag den som min fiende nummer 1, det är den som ställer till det, det är den som genomför förändringen, gör separationen komplett. Det är den jag redan nu hatar, den gör så att jag inte får vara en far på heltid, jag blir intvingad mellan 4 ruttna väggar, där kreti & pleti redan innan mig har svettats ur sig sin ångest, väggarna är befruktade av panik, ångest, rädsla och ensamhet. Det är den som gör mig rädd, gör mig till en brukare och leder mig in i dekadensen.

I samma takt som jag kommer allt närmre lägenheten, sänker sig också mörkret över mig & rädslan ökar.

Jag vill FAN inte vara själv!

Full fart; det är ett sätt att hålla sig flytande på!

Idag:
- Jobba
- Skriva kontrakt & få nycklar.
- Träna: 2 x 300.
- Tråkigt möte.
- Stockholm, chilla med polare.
- Slut

Nästa dag!
- TBD

Från A till B på några sekunder; stormigt.

Ensam igår/natt, ensam med tjejerna.
La dom i dubbelsängen kröp ner mellan dom och myste. Sov skönt, tryggt & för en gångs skull på länge inte ensam. Vaknade upp, fortfarande tidigt, men imorse la jag armen om mina tjejer och kunde tryggt somna om.
Vi stannade kvar i sängen länge innan vi tillslut gav oss upp, morgonen blev supermysig & lättsam, ingen ångest, inga jobbiga tankar, allt var nästan som innan.
Vi pratade kittlades, spelade på iPhonen och mös, sedan blev det bråttom att komma iväg till dagis, men bråttom på ett lagom sätt, ingen stress, men mackan fick dom äta i bilen istället framför tv:n.

Lämnade dom på dagis, fortfarande ridandes på morgonens mys, fortfarande med ett leende på läpparna. Stänga av "Småbarns föräldrarnas antagonist #1 Eric Saade - ManBoy", byta över till "Morgonpasset" och styra kosan till jobbet.

Telefonen ringer, det är min morbror som stämmer av läget och vill ha iPhone support, när vi lagt på ringer nästa.
Det är X:et, då faller allt igen, min bra morgon är borta, mitt leende utsuddat och tomhetskänslan & ångesten tillbaka.

Hur i helvete, varför?! Hon sa inget speciellt, men hennes röst var tillräcklig för att allt skulle rasa igen.

Nu sitter jag här; igen!
Tangenterna formar ord, orden ger mig tillfällig ro, känns lite bättre & idag skall jag hämta nycklarna.

Imorgon; nycklar och frihet?!

I huset, sista nätterna med gänget nu, imorgon skall jag hämta nyckeln till lägenheten, vet inte riktigt hur jag känner inför det, tror att det är en blandad känsla av rädsla och tomhet, den sista flytten kör jag under nästa helg.

Försöker att se positivt på det, men den känslan går inte att ta fram, letar efter den, men den glider undan hela tiden, vill få till så att flytten känns bra, att det blir en positiv laddning, en nystart som skall leda till ett bättre liv.

Men det går inte, hittar inte, fortfarande "lost", fortfarande tom, ledsen och bruten.

Det där med ett bättre liv har jag tänkt på en hel del, X:ets anledning till separationen var just det, hon ville bli lycklig, få ett bättre liv.
Nämen va fint då, hur i helvete kan man veta att gräset är grönare på den andra sidan, hur kan man bara lämna utan att ens försöka, frågar ni mig, så vet hon redan svaret, för henne är det redan klart, hon kommer aldrig att erkänna det!
Men jag vet, jag känner; jag är utbytt, slängd på tippen för någon annan.

Nej så är det inte, jag har inte träffat någon annan, jag älskar bara inte dig längre, vill leva själv och poppa runt som jag gjorde då jag var 20, fan och barnen, ja vill ha delad vårdnad, men då det är min tur, ja då får mamma/pappa eller mina systrar ha dom, för jag skall ju leva livet nu!

Just nu mår jag skit igen, hålet är djupt och mörkt, kommer att ta mig upp, men just nu,,,, fett jobbigt, klumpar, tårar, ensamhet och panik.

Fan att mitt liv skulle bli såhär!

Förändring; iaf en liten + lite sol.

Snack med coachen, skippad träning och istället en pizza till lunch!

Hoppet är tillbaka, tomheten borta och vafan, just nu känns det ganska bra. ;)

Lite lost.

Ny morgon, ännu en dag då första känslan var lugn, då jag öppnade mina ögon och tog ett skönt andetag, liksom andades.

Den tiden är den allra bästa på dygnet, tyvärr håller den just bara det där andetaget, sedan sköljs jag över av realitetens stenhårda & nakna faktum, det är slut, jag existerar inte, är inte samma person.

Vips är jag tillbaka till fallet, paniken slår omkull mig mentalt, klockan står på strax innan 05:00, är trött men stickningarna och kliet tillåter mig inte att sluta ögonen och somna om.

Kroppen, tanken och livet är i uppror & jag kan inte fly, kan inte komma bort, måste finna mig i att jag är där jag är, just nu finns det inget annat, enda rätta är att öppna upp alla kanaler och blåsa ur mig själv. Det är lättare sagt än gjort, men saker som gottgör, kostar också.

Förr skulle jag inte haft några som helst problem med att låta all skit rinna av mig, då hade jag ett ställe där jag kunde stänga in allt som var jobbigt, trodde innan att det stället var bottenlöst, men helvete vad fel jag hade.
Nu kan jag inte längre stoppa undan jobbiga känslor, till och med gamla redan bortstoppade känslor har runnit över och adderats till den skit jag befinner mig i nu.

Fan va skönt det skulle vara att kunna använda sig utav den gamla tekniken igen, selektivt kunna stoppa huvudet i sanden och "stänga av/filtrera" det man inte vill "hantera/veta om".
Det går ju delvis att göra nu med, men då med hjälp av 3:e parts substanser i form av alkohol och/eller droger, där vill jag inte hamna, där har jag varit, det hjälper ingenting, en kortvarig flykt med ett fett högt pris.

Öppnar kranen, släpper ut, det pyser till och sakta lättar det; för mig finns det ett par sätt att göra detta på, ett är att skriva & det andra är att träna, ett tredje är att anförtro mig och slappna av i annans närvaro.
Idag är en sådan dag, jag skall till min coach för första gången på, hmm ja jag tror att det är en månad.
Tid är inget som jag har vidare koll på nuförtiden, den bara rinner iväg och plötsligt står man där, omnsprungen och borta.

Det skall bli skönt att träffa och prata med min coach, hon är väldigt bra.


Jag har spridit lite värme
jag har spridit lite frost
jag är varken hjälten eller boven
jag är bara lite lost

|Winnerbäck: Jag har väntat på ett regn.|

Allt på en gång; beslut som skall tas!

Tung dag, fortfarande omskakad och tilltufsad.
Dagen innehöll ångest, tomhet, jobb och en del tråkiga möten.
Hade glömt av att jag skulle ha ett möte med en eventuell ny arbetsgivare.
Ingen lust alls, men bokat var bokat, bara att masa sig dit och snacka.

Men ändå glad att jag stack dit, allt gick bra åkte hem med ett kontrakt i handen, så nu har jag ångest över det, hur fan skall jag göra, ytterligare ett beslut att ta.

Varför händer allt på samma gång, kunde inte detta erbjudande komma om ett par månader istället, då förhoppningsvis allt har lagt sig och jag mår bättre.

Sjukt bra lön, roliga arbetsuppgifter, men tidpunkten!

Suck, vet inte om jag fixar mer förändringar just nu!

Var är utgången; den gröna skylten lyser med sin frånvaro!

Vem är det jag försöker lura?

Det kommer inte att ordna sig, det kommer inte att bli bra, jag vill fan inte detta!
Känner hur jag faller djupare och djupare, vissa stunder som just nu håller jag krampaktigt kvar vid kanten utav sunt förnuft, men fingrarna orkar bara så länge innan krampen kommer tillbaka och fallet fortsätter.
Det är tungt nu, nu vet jag att det aldrig kommer att bli bättre, annorlunda än nu, men bättre än innan? Nej hur skall det kunna bli det!?

Just nu vill jag bara riva ner allt, sätta mig i ett hörn och se skiten brinna! Jag vill inte delta i denna fars, detta är inte en verklighet som jag valt, måste hitta en exit men den gröna räddningsskylten lyser med sin frånvaro, jag vill ut men är fast!

Allt man läser, allt man hör, allt säger att det blir bättre, men jag tvivlar fan på det, dom gångerna då jag känt mig bättre har varit under flykt. Hela tiden så har det legat latent under ytan, bara väntat på att flyktorken skall tyna bort, att verkligheten skall komma ikapp igen. Det är i verkligheten, vardagen, livet där jag är fast, bunden till skit som jag inte själv valt, eller jo indirekt, men utfallet av det är inte mina val, inte min önskan. Men jag är fast I skiten.

Måste hitta min exit!