Tillbaka i verkligheten igen, det var både skönt och välbehövligt med den korta flykt som jag/vi hade i helgen.
Göteborg var bra av flera anledningar;
- Kom bort från huset & mitt X.
- Kom hem till MIN familj.
- Egentid tillsammans med mina tjejer.
Hade ångest för att komma hem,som tur var så däckade jag utav utmattning då jag kom hem, hann liksom aldrig att känna av känslan.
Idag är allt återställt igen, mår helt ok, har något som ligger och lurar under ytan, men känner inte av det för mycket, tror också att det kommer att försvinna helt om en timme då det är dags för den dagliga milen.
Det är ju så att sakteligen mår jag faktiskt bättre, blir klarare & lugn, men med det sagt så är det INTE så att jag är ok med det som hänt, önskar utav hela mitt hjärta att detta bara är en jobbigt jävla ihållande mardröm, vill vakna upp & finna att allt är som vanligt igen.
Där jag är nu kallar dom för acceptans fas, asså acceptansen som avser situationen & inte handligen, för den om handlingen, kommer jag nog aldrig in i, vet inte ens om jag vill.
Känner igen det där allt för väl... Och så sant som du säger om acceptans för situationen, men inte för handlingen. Pratade länge med mina två äldsta igår om läget, och det är jobbigt att höra dem sätta ord på sina tankar och känslor. Men bra förstås att de KAN säga vad de känner.
SvaraRadera