Runt halv tio.

Sitter i det runda rummet, ser saker som jag aldrig mer får följa.
Saker som jag sett fram emot, saker som jag längtat efter, dom är nu inte mer mina att se.

Fäller ett par tårar, längtar efter din famn.

Ledsen, smärtsamt och tomt, så känns det nu, vill inte detta, men en del av mitt hjärta vet ändock att detta är den enda vägen.

Att genom livet vandra med ständiga klumpar är för mig omöjligt, skulle inte klara av det. Mitt hjärta det smärtar då jag tänker på vad du ifrån mig berövat, borta för alltid, för alltid trasigt.

Förfallotiden för oss är inledd, kanske redan för längesedan med nu är bästföredatumet passerat, önskar att jag kunde göra något så att mjölken inte surnar, men inför det är jag maktlös.

Du är, var och kommer alltid att finnas djupt inom mig, förhoppningsvis så kommer kärleken till dig med tiden i mitt sinne blekna, så att jag kan få ro och chans till ny.

Fastän stundom en springa om hopp spirar inom mig vet jag att det är.

SLUT.