Runt tolv.

Vad fan är det som är så svårt egentligen? Man har satsat allt, man har gett bort det som är en mest kärt, gått på knäna för att klara av, bara för att 8 år senare inse att allt varit förgäves.

Eller har det varit det?

Allstå 8 år av ett liv är det mycket? Hur värderar man den tiden, beror det på när i livet, blir den mer/mindre värd rent tidsmässigt beroende på när i tiden perioden utspelar sig?

Eller spelar det ens någon roll.


Är det försent, försöker intala mig att det aldrig kan vara det. Men fan vet, i fallet med dom 8 åren är det ju försent, att rädda menar jag, eller att för den delen återskapa, gör om gör rätt.

Tanken på dom 8 åren blir gigantisk då man tänker på det som hänt under den tiden, en massa minnen som tillsammans utgör själva existensen för just dessa 8 år. Det kan kännas som en hel livstid utav minnen, nästan mer än som får plats i ett huvud. Iallafall så känns det så just nu.

Att försöka resonera sig ur känslomässiga stormar, kan fungera i en millisekund tills nästa storm kommer och man försöker igen, på nytt, på nytt.

Nej det går inte, enda sättet att komma vidare är att bearbeta sorgen, komma fram till kärnan och för sig själv erkänna att slaget är förlorat/vunnet, vilket det än nu må vara.

Svammel svammel svammel, just nu känns det ganska bra, värmer lite i skallen efter att ha sprungit den där milen, vet inte hur det blir i kväll, om jag skall ta mig till simhallen igen.
Fan igår simmade jag för första gången på en jäkla massa år, (mer än 8 iaf) 1km under 30 minuter. Fan 40 längder, snacka om enformigt, men fan så skönt, dom tankar, bilder och annat jobbigt som snurrar i skallen är som försvunna. Inget finns i mitt huvud förutom jag själv, ingen annan får plats just då.


Alltså en sak som jag brottas ständigt med är hur/om jag skall kunna förlåta svek.
I mitt fall, där livet (tidig ålder fram tills nu) ständigt har varit kantat utav svek, har gjort att jag höll hårt i min tillit och gav den inte till någon.

Tills en dag man hittade hem, då small det utav helvete fanfarer, trumpeter, fyreverkerier och en massa andra euforiska känslor.
Då lade jag hela mig själv i detta hem. 8 år sedan; PANG!!!! sviken igen, och denna gången utav en som jag själv valt att ge min tillit till.

Hur fan skall jag hantera detta nu?

Handligen till sveket kan jag förlåta, men inte sveket i sig självt.

Det är den frågan som jag brottas meed hela tiden, det är det mina bilder, tankar och kval handlar om.

Sova går inte, äta går inte. Det enda som fungerar just nu är jobb och träning.

Hmm en annan sak med, tycker att det låter ganska äckligt med att använda klister för att sätta ihop en fläskfilé.

8 år är en lång tid, men även kort.