Jag behöver kraft, känner mig verkligen liten just nu. Behöver någon som kan lyssna, hålla om klappa och trösta. Finns ingen, ingen som kan säga att allt blir bra igen, finns bara jag, ensam mitt i ett landskap av andra lyckligt ovetande.
Vill skrika, men kan inte, vill hoppa in i närmsta famn och bara släppa på allt, men törs inte. Fan att sorg skall vara så svårt, göra så ont och vara så verkligt.
Längtar efter en famn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar