Ny morgon, ännu en dag då första känslan var lugn, då jag öppnade mina ögon och tog ett skönt andetag, liksom andades.
Den tiden är den allra bästa på dygnet, tyvärr håller den just bara det där andetaget, sedan sköljs jag över av realitetens stenhårda & nakna faktum, det är slut, jag existerar inte, är inte samma person.
Vips är jag tillbaka till fallet, paniken slår omkull mig mentalt, klockan står på strax innan 05:00, är trött men stickningarna och kliet tillåter mig inte att sluta ögonen och somna om.
Kroppen, tanken och livet är i uppror & jag kan inte fly, kan inte komma bort, måste finna mig i att jag är där jag är, just nu finns det inget annat, enda rätta är att öppna upp alla kanaler och blåsa ur mig själv. Det är lättare sagt än gjort, men saker som gottgör, kostar också.
Förr skulle jag inte haft några som helst problem med att låta all skit rinna av mig, då hade jag ett ställe där jag kunde stänga in allt som var jobbigt, trodde innan att det stället var bottenlöst, men helvete vad fel jag hade.
Nu kan jag inte längre stoppa undan jobbiga känslor, till och med gamla redan bortstoppade känslor har runnit över och adderats till den skit jag befinner mig i nu.
Fan va skönt det skulle vara att kunna använda sig utav den gamla tekniken igen, selektivt kunna stoppa huvudet i sanden och "stänga av/filtrera" det man inte vill "hantera/veta om".
Det går ju delvis att göra nu med, men då med hjälp av 3:e parts substanser i form av alkohol och/eller droger, där vill jag inte hamna, där har jag varit, det hjälper ingenting, en kortvarig flykt med ett fett högt pris.
Öppnar kranen, släpper ut, det pyser till och sakta lättar det; för mig finns det ett par sätt att göra detta på, ett är att skriva & det andra är att träna, ett tredje är att anförtro mig och slappna av i annans närvaro.
Idag är en sådan dag, jag skall till min coach för första gången på, hmm ja jag tror att det är en månad.
Tid är inget som jag har vidare koll på nuförtiden, den bara rinner iväg och plötsligt står man där, omnsprungen och borta.
Det skall bli skönt att träffa och prata med min coach, hon är väldigt bra.
Jag har spridit lite värme
jag har spridit lite frost
jag är varken hjälten eller boven
jag är bara lite lost
|Winnerbäck: Jag har väntat på ett regn.|
Nä, stänga av är inte lösningen...
SvaraRaderaKram och hoppas det hjälper lite på vägen
Vilken bra blogg! Har just hittat hit och nu läst ikapp. Ouuff, jag känner igen nästan allt du skriver och känner! Har dock hunnit lite längre än du (snart ett år sen mattan försvann under fötterna). Hang in there! Det blir fler bra andetag och faktiskt fler hela bra dagar som kommer, jag lovar! Det onda bleknar sakta men säkert, men det tar tid. Och det är bra att ge allt tid. Det måste ta tid...Jo, dåliga dagar finns också så klart, men de bra blir fler och fler, som tur är. Och coach är bra, mycket bra! Hoppas du får rätsida på alla beslut du måste ta(som inte är enkla att ta i detta tillstånd). Ge det också lite tid...Mia
SvaraRadera