Nu idag, imorgon & senare?!Jag är idag tyst, frånvarande, illamående, trött, avdankad och rädd.
Vill bara åka hem till tjejerna, krypa upp i deras säng, andas in deras doft och ligga så tills allt är bra igen.
Varför går det inte att tackla problemet så, varför måste man möta och besegra skiten, kan man inte bara slå ifrån / stänga av och bli av med det, önskar att det fanns någon som hade kraften att suga ur skiten ur en, med handpåläggning avlägsna allt det jobbiga så att jag i ett nafs är tillbaka igen; hel, frisk och stark!
Ju närmre jag kommer den där lägenheten, destå snabbare faller jag djupare ner i de mörkas värld.
Just nu ser jag den som min fiende nummer 1, det är den som ställer till det, det är den som genomför förändringen, gör separationen komplett. Det är den jag redan nu hatar, den gör så att jag inte får vara en far på heltid, jag blir intvingad mellan 4 ruttna väggar, där kreti & pleti redan innan mig har svettats ur sig sin ångest, väggarna är befruktade av panik, ångest, rädsla och ensamhet. Det är den som gör mig rädd, gör mig till en brukare och leder mig in i dekadensen.
I samma takt som jag kommer allt närmre lägenheten, sänker sig också mörkret över mig & rädslan ökar.
Jag vill FAN inte vara själv!
Jag förstår hur du tänker. Och din ångest... Men lägenheten är samtidigt vad du behöver för att börja bygga på det nya. Du blir nog kanske inte kvar i just den så länge, du har ju planer på annat, och du verkar målmedveten. Det ger sig. En fot framför den andra. Glöm inte att det finns många som stöttar...
SvaraRaderaja ett steg i taget. Det är enda sättet. Stegen blir mindre djävliga med tiden. Fokusera på dit du ska. Du verkar ändå veta.
SvaraRaderaOch glöm inte att andas...
SvaraRaderaDu fixar det.
Hej!
SvaraRaderaÄr i en ungefärlig situation som du just nu. Är ett helvete. Har min dotter och hon ger all energi, har vänner och familj (även stöd från X:ets). Är precis på väg från gemensamt radhus (X:et bor inte där längre), till min nya lägenhet. Borde vara glad, men ångesten är ändå där. Går hos psykolog. Känner mig ofta stark, men ibland - särskilt när man är ensam - kommer känslorna krypande över en. Jag tror X:et håller på och träffar en ny. Är hemlig med allt. Känns piss, särskilt när dottern (2 år) är med. Du sa det: det gör ont ont ont.
Kämpa på!
Hälsn
Ja, hör ni. Det är när man är ensam som det är jobbigast men det är också då man har utrymme att fundera och släppa ut en del skit. Stå på er!
SvaraRadera