Jag är en svår jävel, har alltid varit & troligtvis så kommer jag i fortsättningen att vara så.
Anledningen, hmm ja det finns många, vill/orkar inte gå in på dom just nu,
"Kanske en annan gång då det känns som rätt sak att göra",
men man kan säga att dom gjort mig svår att komma nära, in på livet eller vilken etikett man nu vill sätta på det.
Jag hade precis börjat att slappna av och sänka ner min gard något, "rätt riktning", precis då smäller det & jag blir av med familj, hem, kärlek & trygghet.
Heh låter kanske lite brutalt, men det var så det var.
Dom senaste månaderna har återigen gjort mig hård/svår, ingen kommer in, ingen får komma för nära!
Nu slickar jag mina sår, tycker lite synd om mig själv, försöker läka och lära mig av det som hänt.
Just det där med att lära; läxan jag lärt mig är väl då att inte släppa in någon igen, inte på samma sätt som innan, nästa gång måste jag hålla en viss distans!
Att falla lika djupt/hårt som jag gjort den senaste tiden; inte igen!!
Jag är hellre en svår jävel än en bruten dito!
Mmm..
SvaraRaderadet känns ju som det givna, det enklaste.
Är du inte rädd att det blir förbannat tråkigt?
Nejdå, tråkigt blir det inte, är inte svår för den vardagssociala biten, tvärtom, där törstar jag efter relationer & sällskap. Det är den där sista biten..
SvaraRaderaDär är jag svår, eller kanske inte?! Vafan, vet inte m ycket nu förtiden, känns lite som man blivit "pånyttfödd"! :/
Så länge du är nöjd med den du är, så är det bra. Den dagen du törstar efter att vara något annat, att vara mer öppen, det är då du ska komma ihåg att din slutenhet är ett val. Det valet kan man alltid ändra. Åt båda hållen (som du har gjort nu).
SvaraRadera